Bilden visar en interiör av hammarsmedjan i Aspa, Närke (Schützercrantz 1827, Jernkontorets bildarkiv).

Järnbruk

Bruksetableringar och grundande av industrier gick i vågor under 1600 - 1800-talens Sverige. Under respektive århundrades första hälft grundades många bruk och järnrörelser i Småland.

I Jönköpings län är Tabergs bergslag, etablerad omkring år 1620, av mycket stor betydelse. Järnhantering och bergsbruk har sannolikt bedrivits vid Taberg sedan medeltid men etableringen av bergslaget betydde mycket för järnhanteringen i länet.

I Västbo grundades de första järnbruken under 1700-talet. Det första bruket var Nissafors på gränsen mellan Källeryd och Öreryds socknar (1725). Nissafors följdes av Gyllenfors i Anderstorps socken (1743). Även manufakturer tillkom vid båda bruken, vid Nissafors 1736 och vid Gyllenfors 1796.
En avledare av Gyllenfors är den redan 1765 grundade manufakturen i Fredriksfors (Bråarp), Anderstorp. Dåvarande ägaren Fredrik Fleetwood initierade manufakturen.
På kartan nedan från 1795 ser vi Fredriksfors. Här finns en knipphammare markerad på torpet Fredriksfors ägor (gulmarkerat).


Även under första hälften av 1800-talet grundades många industrier i Västbo. 1836 priviligeras Marieholms bruk i Åsenhöga socken. 1861 fick Häryds bruk i Gnosjö socken privilegier som eget bruk. Men redan mellan 1778 och 1820 hade Gyllenfors sin masugn där. 1846 grundades Åsafors bruk i Stengårdshults socken och 1860 tillkom Radaholms bruk, också det i Stengårdshults socken.
En vattenslägga uppfördes i Horfsöija i Kållerstad 1819. Samma år kom en annan vattenslägga att grundas i Stjernehult i Anderstorp. I Wickelsbo i Burseryd tillkom en vattenslägga 1820.
1836 tillkom en vattenslägga i Spra(o)ttebo, Norra Hestra, och året därpå en i Brännhult i samma socken. I Ulwetorp (Ulvestorp) i Öreryd och i Våthult grundades vattensläggor 1837. I W(V)ikafors tillkom en manufaktur år 1859.
Samtidigt uppstod under första hälften av 1800-talet ett stort antal vattensläggor och även manufakturer i nuvarande Gnosjö kommun.


Vattenkraften var central för järnbruken och all tidig industri i Västbo. Ett bruk utan god tillgång till vattenström kunde inte fungera. Både masugnar och hammarsmedjor var beroende av vattenkraften, då de hade hjul som drev bälgar och hammare. Ett bruk behövde även ha skog för att kunna producera träkol, samt tillgång till järnmalm och lim- eller kalksten.
Vid själva järnframställningsprocessen blandades kol, malm och limsten i masugnen. Ur denna kunde sedan tackjärn utvinnas.
Vid den så kallade masugnskransen hälldes kol, malm och limsten ned och blandades i masugnen. Bilden ovan visar Pehr Hillerströms teckning från 1790 av interiören av en masugnskrans, Forsmark, Uppland. Fotografiet nedan visar masugnskransen från Dalkarlshyttan, Västmanland, år 1915 (båda från Jernkontorets bildarkiv).


Efter processen togs det utvunna järnet ut i smältande form via utslaget längst ned i masugnen. Masugnsjärnet kallades tackjärn. Fotografiet nedan visar tackjärnsutslaget vid Dalkarlshyttan, Västmanland, år 1915 (Jernkontorets bildarkiv). Till höger i bilden ses järnet som rinner ut från masugnen.​


Efter att tackjärnet utvunnits skulle det bearbetas. Detta gjordes i olika hammarsmedjor. I stångjärnssmedjan smidde tackjärnet ut till stänger. Hammaren drevs via ett vattenhjul, som i bilden nedan av en hammare med vattenhjul i Avesta, Dalarna (efter von Swab 1723, från Jernkontorets bildarkiv).


Arbetet i hammarsmedjorna var ofta arbetsamt, slitigt och smutsigt. Smederna åtnjöt å andra sidan ofta ett gott anseende för sitt arbete.

Sidan uppdaterades senast: 2017-05-22