Legoknektar på marsch

Juli 2011

Månadens karta "special"

Mo härad efter Rantzautåget hösten 1567

Föreställ dig att plötsligt en dag tågar en armé med tusentals brutala legoknektar förbi ditt hem, plundrar det, hotar eller skadar din familj, och avslutar, innan de tågar vidare, med att bränna ned ditt hus.

Idag verkar detta helt främmande och overkligt för de flesta av oss, men för snart 450 år sedan blev detta i allra högsta grad verklighet för många som bodde längs med den dåvarande Nissastigen. Människorna här fick se sina hem rövade, plundrade och nedbrända. Men hur kunde detta komma sig?

Nordiska sjuårskriget

År 1563 utbröt det så kallade Nordiska sjuårskriget med Sverige på ena sidan och Danmark, Lübeck och Polen i allians på den andra. Orsaken till kriget var dels det kvardröjande danska missnöjet med Kalmarunionens upplösning, dels att Sverige under Erik XIV:s regering påbörjat en alltmer expansiv utrikespolitik bland annat i Baltikum.

Kriget kom att bölja fram och åter med varierande framgång. Danska segrar till lands, som Älvsborgs fall 1563 och slaget vid Mared samma år, samt vid Axtorna i Halland 1565, ställdes mot en rad svenska framgångar till sjöss. Från 1566 dominerade den svenska flottan Östersjön. Svenskarna erövrade även Varberg 1565, men staden återtogs dock av danskarna 1569. Förlusten av Sveriges enda hamn i väster, Älvsborg, skulle visa sig dyrbar.

Samtidigt drabbades gränslandskapen oerhört hört, då båda parter gick in för att förstöra grannens möjligheter att förbereda sig för krig. De svenska gränshäraderna i västra och södra Västergötland, samt de södra delarna av Småland drabbades särskilt hårt. Till exempel var Västbo härad tidvis helt förött. 

lägringen av Älvsborgs fästning.


De enorma danska härjningarna i Västergötland och Småland svarades av svenska i bland annat Halland och Blekinge. Det kanske mest ökända övergreppet begicks av svenska trupper 1564 när Ronneby i Blekinge intogs och hela befolkningen på 2 000 män, kvinnor och barn dödades till kung Eriks stora förtjusning.

Efterhand gled striderna in i ett lika kostsamt som tröstlöst utnötningskrig. Slutet kom först med freden i Stettin 1570, där den tysk-romerske kejsaren Maximilian II medlade. Villkoren blev hårda för svenskarna, men det fanns ingen egentlig segrare. Danskarna å sin sida tvingades ge upp anspråken på överhöghet över Sverige en gång för alla. En effekt av kriget var att svenskarna tvingades betala ett enormt krigsskadestånd för att återfå Älvsborg. 

Den danske fältöversten Daniel Rantzau, segraren vid Axtorna och ledaren för krigståget längs med Nissastigen.


Rantzautåget hösten 1567

Trots dess omfattning och den omvittnade grymhet med vilket detta krig fördes, är Nordiska Sjuårskriget idag nästan bortglömt. Bland dess händelser finns emellertid händelse som står ut särskilt, nämligen den danske fältöversten Daniel Rantzaus blixtangrepp på Småland och Östergötland senhösten 1567. Syftet var att i ett enda drag försöka föra kriget till ett slut genom ett fälttåg mot Sveriges centrala landskap. De danska finanserna var usla och resurserna i det närmaste slut, samtidigt hade Erik XIV just då drabbats av sin sinnessjukdom. Så det gällde för danskarna att handla snabbt!

Rantzaus armé räknade 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen ryttare plus ett stort antal icke stridande som åtföljde trupperna. Trossen bestod av hela 900 vagnar. Utöver detta släpade man på tolv kanoner längs de miserabla skogsvägarna. Hela fälttåget finns beskrivet i en krigsdagbok som sammanställdes i Rantzaus namn.

Den 20 oktober 1567 bröt armén upp från Halmstad i det då danska Halland. Man följde Nissastigen upp mot Jönköping. Staden var viktig med sin fästning och sin roll som uppmarschort för de svenska styrkorna. Men de tyska och skotska yrkessoldaterna i den danska armén blev snabbt missnöjda med den mödosamma marschen genom skog och moras. Man klagade över att svenskarna undvek strid, övergav sina blockhus och ägnade sig åt att lägga timmerbrötar över vägen. Istället för plundring och ära fick Rantzaus krigsmän arbeta tungt i höstkylan. 

Striden vid blockhuset

Under marschen intogs och förstördes oförsvarade blockhus både vid riksgränsen och vid Gislaved. Den 30 oktober hade man nått till Västra Jära by, nära dagens korsning mellan Nissastigen och riksväg 40. Genom några infångade svenska ryttare fick man kännedom om ett starkt befäst blockhus där svenskarna tänkte göra motstånd. I gryningen den 31 oktober sändes förtruppen under Christoffer von Dohna ut.

Vid blockhuset satte sig ett tusental svenskar bestående av fotfolk och ryttare till motvärn. Den danska förtruppen var ungefär lika manstark, men stridsvan och bättre ledd. Efter en kort strid stormades befästningen och försvararna jagades på flykten. Trots svåra förluster uppnådde svenskarna ett väsentligt resultat, då man hann förstöra den långa kavelbron över Dumme mosse och fick tid att evakuera och bränna Jönköping.

Platsen för slagfältet kunde år 2010 lokaliseras i samband med ett samverkansprojekt mellan olika institutioner. Projektet hade även beviljats statligt stöd genom Sveriges Militärhistoriska Arv (SMHA). 

Armborstpil, en så kallad skäkta, påträffad vid platsen för striden vid blockhuset 31 oktober 1567.


Rantzautågets spår i jordeböckerna

Effekterna av tåget kan också ses i jordeböckerna från denna tid. I jordeböckerna noterades varje skattlagd gård och torp och vad de skulle betala år för år. Här noterades även om de var skattebefriade, vilket på denna tid kallades avkortningar.

I jordeboken för Mo härad 1568 (Smålands handlingar 1568:11) finns därför antecknat vilka gårdar som fått skattenedsättning för att de fått påhälsning av soldater från den förbipasserande danska armén. De vanligaste avkortningarna betecknas som Rövad, Bränd, Rövad och bränd, samt Öde. Beteckningen Öde skall inte tolkas bokstavligt utan är en helt enkelt en kameral beteckning. En gård som betecknades Öde var oftast fortfarande bebodd och betalade skatt, men nedsatt sådan. 

Utdrag ur jordeboken Smålands handlingar 1568:11 för Norra Hestra socken.


I t ex Norra Hestra socken hade många skattebönder fått "besök". I marginalen till höger anges att gården rövats eller är betecknad som öde. Av de listade ovan verkar det bara som att det var Mons i Ingelsbo som klarade sig. Om man placerar de skattenedsatta gårdarna i en karta framträder följande bild: 

Uppgifterna från jordeboken 1568 har här lagts in på Generalstabskartan från 1870-talet. Här kan man se vilka gårdar längs med Nissastigen som fick påhälsning av danskarna, då det i jordeboken angetts att gårdarna fått skattefrihet.


På denna karta har uppgifterna från jordeboken 1568 lagts in med Generalstabskartan från 1870-tal som bakgrundskarta. Kartan är alltså inte från 1500-talet, men genom att använda denna metod kan vi alltså se effekterna av den danske fältöversten Daniel Rantzaus tåg genom västra Småland några dagar i oktober månad 1567.

Det är tydligt att de danska patruller, som skickades ut från huvudstyrkan längs med Nissastigen, inte passerade alla gårdar längs med vägen utan man följde vissa vägar och gick inte för långt från huvudstyrkan. Exempelvis verkar det som att många gårdar i både Norra Hestra, Stengårdshult och Valdshult undgick att få påhälsning från den danska armén. Lika stor tur hade dock inte gårdarna i Öreryd. I denna socken anges alla gårdar rövade eller brända året efter Rantzaus armé passerade.

Vi kan dock inte ens föreställa oss tragiken och de fruktansvärda umbärandena som ligger bakom dessa enkla kommentarer och de små symbolerna på kartan. Vi kan ana att folket, kanske de flesta, lyckades fly undan varnade i förtid av grannar eller andra. Att effekterna och skräcken levde kvar långt efter kan vi vara säkra på...

Sidan uppdaterades senast: 2017-07-25